Romantik, feelgood och funkofobi

Livet_efter_dig
Pressbild: Alex Bailey

En skulle kunna tänka sig att det mest oförargliga och harmlösa av alla nöjen är att konsumera feelgood. För vad skulle kunna vara fel med något som får människor på bättre humör?

Jo, väldigt mycket… Kommersiell feelgood är bland de mest skadliga kulturella uttrycken som finns, för den lyckas paketera politiska värderingar och normer i en upplevelse som får mottagaren att ”må bra”. Den lurar sinnena så att säga, med humorn, romantiken, de ”härliga” karaktärerna.

Igår var jag på en biopremiär: Livet efter dig. Eftersom jag jobbar med böcker har jag inte kunnat undgå boken som filmen baseras på då den sålts i miljoners, miljoners exemplar och legat på topplistan i miljoners, miljoners dagar. Alla jag pratat med som har läst den säger att det är bland det bästa de läst, och de grät! ”Till och med jag som är MAN grät!” sa en herre till mig en gång. Så spännande då att äntligen få se detta fenomen till kulturgåva på bioduk.

Det var inte att den var cheesy som var stötande, det räknande jag med och ser inga problem med. Inte heller att alla skådespelarna (läs ALLA) var kritvita, det hade jag tyvärr också räknat med. Det var definitivt inte att huvudämnet var heterosexuell kärlek, allt annat hade överraskat mig! Nej, det stötande var att det handlar om en ung man som har så mycket pengar att han kan göra i princip vad han vill, i resten av sitt liv, förutom just resa sig ur sin rullstol själv och är beroende av assistans dygnet runt. Den här mannen vill åka till Schweiz för att betala sig till en ”värdig död”. Huvudpersonen försöker givetvis få honom på andra tankar och de blir förälskade och allt det där. Men trots det så får den olycksdrabbade mannen sin förälskade flicka och sina föräldrar att stå ”stöttande” vid hans sida när han dödar sig själv på ett ”värdigt” sätt. Hans övertygande ord löd ungefär så här: Det här är inte mitt liv, med tanke på hur fantastiskt mitt liv var innan olyckan så är jag inte den mannen som kan leva detta meningslösa liv.

Om det ändå hade kommit något mothugg! Typ: Idiot! Hur kan du tala så föraktfullt om ett liv som du delar med så många? Eller nej förresten, för det gör han inte, så bra som han har det i rullstol har ingen annan rullstolsburen. Så bra som han har det i rullstol har ytterst få människor även utan att vara rullstolsburna. Men det kom ingen tillrättavisning, det kom tystnad, gråt, och tystnad. Och i slutet stod föräldrar och flickvän och kärleksfullt stöttade självmordet, stöttade honom i beslutet att få ett ”värdigt slut” på hans ”ovärdiga liv”.

Jag förstår varför feelgood är populärt, jag älskar feelgood – dess form och syfte, annars hade jag aldrig jobbat så passionerat med bokserien Queerlequin. Jag kan bara inte förstå varför kommersiell feelgood ska behöva dras med rena fascistoida inslag.

Kan någon vara snäll och skriv en Queerlequin till oss med namnet ”Jag före dig” (direkt översättning av originaltiteln på engelska)? Där en ung man som har mer pengar än hela Skåne tillsammans (och tänk då på all adel som finns i Skåne…) lider av enorma samvetskval för att livet är så orättvist när han har fått allt och så många ingenting. Så han åker till Schweiz och betalar sig till en ”värdig död” för att kompensera de som inte föddes med samma ”möjligheter”. Sen skänks alla hans pengar till människor på flykt liksom det där gigantiska slottet som han och hans två föräldrar bott i helt ensamma (!).

DET hade varit ett oklanderligt lyckligt slut.

Om ni börjar nu hinner ni klart till utgivningen mars 2017. Lycka till!

//Nanna Salemark, Genusredaktörerna

Annonser